Ensamt band söker- NaNowriMo kap 1

Ismael satt djupt nedsjunken i den slitna blommiga fåtöljen som stod i replokalen medan Johan satt på golvet och betraktade en av högtalarna. Ismael bläddrade igenom en tidning han hade hittat under fåtöljen. Någon fransk musiktidning i stil med okej eller något, den innehöll en massa reklam och de få artiklarna som fanns i den handlade om Tokio hotel och Angelina Jolie, det var dem det var mest bilder på i alla fall. Han hade bestämt sig för att stanna i repan längre än vanligt utav två anledningar. Ett; Liam, hans bästa vän och ägaren till deras lägenhet hade bestämt att det var städdag idag. Ismael hatade att städa, så han tänkte hålla sig hemma så lite som möjligt idag. Den andra anledningen var att hans mamma, hans styvfar och hans styvbror hade fått för sig att Ismael och hans bror Isak skulle uppskatta att de åkte ned från Kalix till Stockholm för att hälsa på dem. Han visste inte hur de kunnat få för sig det, han och Isak hade aldrig tyckt om dem. Något som de visat både i ord och handlingar ända sedan de var åtta och sex år och deras mamma gifte om sig.
Det var anledningarna till att han dröjde sig kvar, varför Johan, bandets gitarrist fortfarande var kvar hade han ingen aning om.
De hade inte sagt ett ord till varandra på tjugo minuter. Ismael hade igen emot tystnaden, men han visste mycket väl om att Johan var den typen av människa som blev nervös och illa till mods av tystnader längre än fem sekunder. Med tanke på att han inte sett på Ismael en enda gång under hela dagen så antog han att Johan hade något viktigt att säga till honom, något som antagligen skulle göra honom arg.
Han hoppades verkligen att Johan inte hade tänkt komma ut som homosexuell för honom. Det hade varit jobbigt och han ville inte gärna föreställa sig en av sina vänner tillsammans med en annan man. Han ville helst inte föreställa sig en av hans vänner ha sex med en tjej heller, men det var mindre äckligt än med en kille. Att direkt oroa sig över att sin vän skulle berätta att han var homosexuell kanske inte var så logiskt och rationellt, det var han själv mycket medveten om. Men gud, han ville verkligen inte att Johan skulle vara bög.
Johan harklade sig nervöst och Ismael såg upp från tidningen.
”Det är en grej jag måste snacka med dig om…”
Nu kom det. Ismael bad en tyst bön till ingen speciell makt inom sig. Hoppas att han inte säger att han är bög, hoppas att han inte säger att han är bög.
”Jag tänker hoppa av. Blood Rape, alltså.”
Ismael kunde bara stirra på honom först. Han var inte helt säker på att han hade uppfattat det han sagt rätt. Men det handlade inte om homosexualitet. Gud, om han ändå sagt att han var bög! Detta var ju ännu värre.
”Varför då?” frågade han misstroget. Johan kunde inte mena allvar. Det var ju de två som hade grundat bandet.
”Jag ska börja spela i ett annat band. De är lite mer seriösa så det kommer att ta upp mer tid så jag kommer inte ha tid med två band.”
Han fingrade nervöst på ett hål på sina jeans. Antagligen väntade han på att Ismael skulle bli galen och döda honom. Ismael hade god lust att döda honom, men var faktiskt inte speciellt våldsam av sig när han inte var arg och nu var han alldeles för chockad för att bli arg.
”Jag ska spela gitarr och skriva deras låttexter…”
Han kunde inte hjälpa det. Han brast ut i skratt. Det var inte för att chocken blev så stor och han inte kunde hantera det på något annat sätt. Nej, nej. Det var bara det att Johan var världens sämsta textförfattare.
”Det är inte roligt!” snäste den andra mannen förnärmat.
”Joho! Kom igen, du kan inte skriva låttexter! Du är en sådan som rimmar hand med sand och hjärta med smärta. Dessutom stavar du sämre än mig, och jag hoppade av skolan i åttan.”
”Whatever! De är mer seriösa än vi! Och de har inte en stackars tamburinspelare som inte får göra någonting!”
Han syftade på Liam. När de startade bandet så hade Ismael varit i en fas då han inte tyckte om att vara utan Liam. De hade varit bästa vänner sedan sjuan, men under den perioden så hade han verkligen varit beroende av sin vän och inte klarat sig utan honom. Så han hade helt enkelt bestämt att Liam skulle vara med i bandet. Det visade sig att det enda instrumentet Liam kunde lära sig att spela var tamburin. De hade hållit på i snart fyra år och aldrig skrivit en låt som innehöll en tamburin, men Liam var fortfarande en officiell medlem.
”Det är fortfarande skrattretande att de låter dig skriva texterna.” han skakade misstroget på huvudet och lade ned tidningen på golvet. ”Vilken genre spelar ni?”
”Gothic metal.” svarade Johan. Han var inte längre nervös, nu var han irriterad istället.
”Gulligt.” kommenterade Ismael spydigt. ” Ett gothic metal band med låttexer i stil med: ”Vi går på en massa sand och håller varandra i hand.” Jag är säker på att ni kommer att bli nästa Type 0 negative.”
”Håll käften.” Johan reste sig upp och grep tag i sitt gitarrfodral. ”Du är ju dum i huvudet.”
Han gick ur repan och smällde igen dörren efter sig.
Ismael flinade. Han var både arg och besviken på Johan, men han kunde helt enkelt inte låta bli att le.
Shit, Johan som låtskrivare. Det skulle verkligen bli spännande.
Han fiskade upp sin mobil ur vänstra framfickan på sina jeans och kollade hur mycket klockan var. 18.14 lyste mot honom med stora brunröda siffror. Det var lika bra att börja masa sig ned mot Centralen. Hans familjs tåg skulle vara framme om tjugo minuter.
Han släckte lampan och låste om sig. Det var ovanligt kyligt ute för att vara september. Inte för att det gjorde Ismael något, han hade svårt för att frysa och han hade väldigt bra blodcirkulation, trots att han rökt sedan han var tolv. Det var en bit att gå till busshåll platsen, så han passade på att röka under den biten. Han lyckades mirakulöst pricka in det så att han kom fram precis samtidigt som bussen.
Bussresan från repan och Centralen tog ungefär tio minuter. Minuter som han spenderade med att rista in streckfigurer i sätet framför honom med nycklarna.
Han fick genast syn på Isak när han klev av bussen. Hans bror stod och huttrade med en cigarett i mungipan som han försökte tända med stelfrusna fingrar. Till skillnad från sin bror tålde Isak verkligen inte kyla och frös nästan ihjäl så fort det var under 10 grader. Han var ordentligt påpälsad med en over sizead huvtröja och en stor täckjacka. Hans byxor var också stora och pösiga och fick timberland kängorna att se mindre ut än vad de faktiskt var. Hans lockiga svartahår döljdes delvis av en mörkblå new era keps.
Ismael flinade och gick fram till sin bror.
”Tja.” hälsade han.
Isak nickade åt honom. ”Yo. Läget?” han fick glöd på sin cigarett och drog ett djupt bloss.
Han ryckte på axlarna. ”De tre jobbigaste personerna vi känner kommer hit om några minuter och vi kommer att tvingas spendera minst en timme med dem. Jag är inte direkt glad om man säger så.”
Isak nickade förstående. Det enda som var till någon tröst var att deras familj skulle bli tvungen att ta in på hotell, eftersom Ismael vägrade låta dem bo hos honom och Liam och Isak inte fick ta emot gäster på elevhemmet han bodde på.
Ismael fiskade upp en cigarett. Eftersom han redan hade tändaren uppe så tände Isak cigaretten åt honom.
”Tackar.” de rökte under tystnad tills de fick syn på deras gäster. De växlade ogillande blickar innan de gick fram emot dem för att hälsa.
Ismael mindes faktiskt inte om han någonsin tyckt om sin mor. Det var inte så att hon misskött honom eller så. Det var bara det att det inte fanns någon personkemi mellan dem, deras personligheter klickade helt enkelt inte. Isak hade där emot tyckt väldigt mycket om sin mamma ända tills hon gifte om sig med Adam. De hade aldrig tyckt om Adam. Det var inte för att de undermedvetet kände att han ville sno åt sig någon papparoll. Deras biologiska far hade dött när Ismael var två och Isak bara några månader gammal, de hade aldrig haft någon fadersfigur. Det var hans äckligt trevliga och förstående personlighet som retade dem. Att han dessutom var religiös, fick deras mor att bli baptist och hade en jobbig son gjorde inte saken bättre.
David, Adams son var lika gammal som Isak, det hjälpte dock inte så mycket eftersom de inte hade någonting annat gemensamt. Ismael stod ibland ut med David, han tyckte i alla fall bättre om honom än Adam och sin mamma, men Isak hatade honom.
Det som irriterande Ismael mest var dock deras namn. Eva, Adam, Ismael, Isak och David. Shit, de var ju familjen bibel. Han tänkte försäkra sig om att de namnen han valde ut till sina barn inte kom från bibeln.
”Hejsan!” Eva log stort och sträckte ut sina armar för att krama sina söner. Ismael trodde inte att hon riktigt uppfattat att de inte tyckte om henne. Ingen av henne söner mötte hennes kram. Hon sänkte armarna och såg lite sårad ut.
”Hur har ni haft det?” frågade hon.
”Bra.” svarade de båda monotomt. De stod tysta ett tag innan Adam nervöst frågade om de var hungriga. Egentligen var varken Ismael eller Isak det. De hade båda lärt sig vid att äta sällan och röka bort hungerkänslorna, man sparade pengar som man kunde spendera på annat på det sättet. Men ett restaurant besök betydde att de förhoppningsvis blev bjudna på dyr mat, samt att de kunde dra när de ätit klart. Så de nickade, och erbjöd sig till och med att hjälpa till att bära deras väskor. De visste dock att Eva, Adam och David var alldeles för ödmjuka för att låta dem bära deras väskor, så de slapp det.
Eftersom David hade gått och blivit besatt av asien så gick de till en kinakrog. Alla utom Ismael och Isak beställde buffé. Vilket sabbade lite för dem eftersom det skulle dra ut på tiden. Isak valde en soppa som hade en blek blaskig färg och som inte smakade någonting. David sa att det var meningen att man skulle ha tofu i den och att man kunde hämta det vid buffébordet, men Isak gav honom bara en mörk blick och åt trotsigt soppan utan tofu. Till Adam och Evas förtret så beställde de båda öl, men eftersom de båda var 18 och kunde betala den själva så hade de inget att säga till om.
Den följande timmen var den tystaste måltiden de varit med om. Till och med Ismael tyckte att tystnaden var jobbig och funderade på att försöka starta en konversation. Visst, han gillade dem inte, men de hade faktiskt spenderat en massa pengar för att spendera tid med dem. Men vad skulle han säga? De hade ingenting gemensamt. Han borde kanske fråga om hur hans gamla klasskamrater hade det, hans mamma och Adam var ju vänner med deras föräldrar. Men å andra sidan så brydde han faktiskt så lite om dem att han inte ens orkade låtsas vara intresserad.
Plötsligt pep hans mobil till. Han drog upp den ur fickan. Ett sms från Liam.
” Kom hem. Det är din tur att städa nu.” stod det. Tack gud. Han hade blivit räddad. Han ursäktade sig och lämnade sällskapet. Isak gav honom en vädjande blick som sade: ”Lämna mig inte här ensam.” han ryckte bara på axlarna som svar. Isak fick faktiskt lära sig att hade man inte en vän som var bra på det där med timeing så fick man stå ut med att umgås med familjen.






Ismael blinkade sömningt. Någonting hade väkt honom. Han låg tyst och lyssnade innan han hörde ringsignalen på sin mobil en gång till. Jävlar. Han kravlade sig ur bäddsoffan och fram till sina jeans som låg framför tv:n. Vem fan ringde så här dags? Inte för att han visste hur mycket klockan var, den kunde både vara sju på morgonen eller sju på kvällen, han var arbetslös så det enda han gjorde var att sova hela dagarna, men det var ändå otrevligt att ringa och väcka folk sådär.
Han lyckades få upp mobilen och mumlade fram någonting han inte ens själv kunde uppfatta, men som han trodde var någon form av hälsningsfras. Det kunde också vara ”Dra åt helvetet.”
”Hej. Jag heter Linda… Jag såg eran lapp om att ni sökte en ny gitarrist och…”
Ismael slutade att lyssna. De hade satt upp en lapp på dörren i en liten skivbutik för en vecka sedan. Han hade inte trott att någon skulle ringa. Han hade hoppats på det, men inte trott att någon faktiskt skulle ringa. Speciellt inte en tjej. Det var något fel med den här bilden.
”Om din pojkvän vill spela med oss så får han ringa själv.” avbröt han henne.
”Det är jag som vill spela med er. Inte min pojkvän.”
Han fnös högt.
”Då tror jag att du missade biten där det stod att vi spelar death metal. Vi vill bara ha en ny gitarrist, inte bli back up band till någon singer/songwriter.”
”Men… Jag gillar inte singer/songwriter…Jag kan både spela elgitarr och akustisk gitarr” hennes röst blev tunnare och osäkrare för varje ord hon sa.
” Rättelse: Du kan spela akustisk gitarr och din pojkvän kan spela elgitarr. Tjejer kan inte spela elgitarr.”
”Vad fan? Vad tror du att du vet om tjejer?” hon var inte längre osäker, hon var förbannad.
”Jag vet allt om tjejer. Jag har gjort en gravid.” svarade han innan han tryckte på knappen med den lilla röda luren och lade på.
Han stängde av mobiltelefonen och lade den på golvet innan han staplade sig fram och lade sig i soffan igen. Det där var nog ett av de mer bisarra telefonsamtal han varit med om, och han hade varit med om många bisarra telefonsamtal både under fyllan och när han var nykter.
Det var inte så att han verkligen trodde att tjejer inte kunde spela elgitarr. Det fanns säkert tjejer som nästan var lika bra som män på det. Men hon hade väkt honom och för det brottet skulle hon straffas. Dessutom så skulle det se fånigt ut med en tjej i bandet. Han drog sitt täcke över sig igen och lade sig till rätta för att sova.

Isak både hatade och älskade dramalektionerna. Han hatade dem för att ingen han kände hade valt drama, de hade alla valt bild och han därför spendera en timme och fyrtio minuter varje vecka med att vara ensam med en massa människor han inte kände och en avdankad hippie till lärare. Han älskade dem för att en av de människorna han inte kände men tvingades spendera en timme och fyrtio minuter med var väldigt snygg. Morgan var inte direkt den personen folk förväntade sig att Isak skulle bli intresserad av. Men på något vis så hade den svartklädde dramasnobben fångat hans intresse. Isak visste inte ens själv varför, estetare hade aldrig varit hans typ av folk. Men nu var det som det var.
Han satt i en mer ovalformad ring med sina kurskamrater på en mossgrön heltäckningsmatta och väntade på att läraren skulle bli klar med uppropet. Isak hade dragit upp sina knän mot bröstkorgen och vilade hakan på dem. Han kikade mot klockan som satt bredvid dörren. Onödigt egentligen, de hade precis börjat så det var en timme och trettionio minuter kvar tills de slutade, och det ingav inte så mycket tröst. Läraren ropade upp det sista namnet och kryssade i närvaro pappret att denne var frånvarande när ingen svarade. Sedan så började han förklara uppgiften för de mentalt frånvarande eleverna. Det hela gick ut på att två personer skulle agera som statyer som de andra eleverna en och en fick forma hur de ville. Man kunde när man ville byta plats med en av ”statyerna”. Läraren frågade om det fanns några frivilliga som kunde börja som statyer, men igen svarade, så med en suck pekade hon ut några elever på måfå.
”Du” sa hon och pekade på Isak som suckade irriterat men ändå reste sig upp. Det skulle inte tjäna någonting till att tjafsa emot och förhoppningsvis så skulle någon byta plats ganska snabbt med honom när de kommit igång.
Läraren såg ut över eleverna en gång till och pekade på Morgan. ”Och du.”
Morgan gick och ställde sig bredvid Isak, som kände sig väldigt besvärad. Inte nog med att det skulle bli pinsamt och jobbigt att tvingas in i en massa fåniga poser, nej, han skulle göra det med Morgan. Herre gud.
Den första eleven steg fram och vände dem så att de stod mitt emot varandra. Isak såg till att inte se Morgan i ansiktet, utan fokuserade istället blicken på hans hals och axlar. Nästa elev lade Morgans armar runt Isaks hals. Isak kände att han vill dö. Varför gjorde världen så här mot honom? Han ångrade att han inte bytt till bild, då skulle han ha sluppit sådana här grejer. Isak hade inga problem med att bjuda på sig själv och han saknade inte självdistans, han brukade göra en massa konstiga saker som roade både honom och andra, men han hatade ändå dramaövningarna. De var jobbiga och kändes påtvingade.
Nästa elev vred lite på deras höfter och flyttade Isaks hand till Morgans höft. Isak såg äntligen upp på hans ansikte och såg att Morgan inte var lika besvärad som han kände sig. Tvärtom, Morgan verkade tycka att övningen var riktigt rolig. Isak kunde inte förstå det, men sedan så tyckte han inte om teater över huvudtaget. Kunde ha någonting med det och göra.
Efter tio minuter så hade de andra eleverna lyckats få dem i någon halvhjärtad tangopose.
En fräknig tjej gav Isak en knack på axeln, tecknet på att hon ville byta plats med honom, och Isak släppte taget om Morgan och klev undan så att hon kunde ta plats. Han var både besviken och glad över bytet. Han hade faktiskt uppskattat att få vara nära Morgan, men det var en löjlig och pinsam uppgift, så han var glad över att han nu kunde hålla sig i bakgrunden resten av lektionen och inte göra någonting. Eftersom deras lärare verkade tycka om att hålla sig i bakgrunden och inte göra någonting lika mycket som Isak så var det den enda övningen de gjorde under resten av lektionen.
Isak gick direkt ut på skolgården för att röka när lektionen slutade. Han fiskade upp sitt paket camel och en tändare ur fickan. Han tände cigaretten och gick och satte sig på en bänk. Det dröjde inte länge förrän han kände ett par händer på sina axlar. Han såg upp och mötte Carlos mörkbruna ögon.
”Yo.” hälsade han på sin vän. ”Hur var bilden?”
”Helt okay.” svarade Carlos och satte sig bredvid honom. ”Vi fick jobba med perspektiv och shit. Dramalektionen då?”
Isak ryckte på axlarna och slog till filtret på sin cigarett med tummen så att överflödig aska skulle ramla bort.
”Sådär. Vi fick göra en mongo teaterövning igen.” han funderade på att berätta mer detaljerat om den och om att han fick posera med Morgan, men han beslöt sig för att inte göra det. Han kanske var homosexuell, men han var inte gay. Det skulle kännas fjolligt att börja prata om det med Carlos.
Carlos började berätta om hur han hade haft det på krogen dagen innan. Isak lyssnade bara halvhjärtat och lade till ett: ”Hmm.” när det passade så att Carlos inte skulle få för sig att han inte lyssnade.
Hans tankar vandrade bort och han började tänka på Morgan. Han drömde sig bort i små filmsekvenser. Eftersom han inte hade någon lust att göra bort sig med att få erektion så såg han till att hans fantasier höll sig på en relativt barntillåten nivå. Han stirrade drömmande ut i luften då han fick syn på Dante och Miguel.
Miguel hade varit hans vän sedan första året på gymnasiet och Dante var hans ett år yngre bror. I sann storebrorsbeundran så hade Dante valt att gå på samma gymnasium som Miguel. Han vinkade nonchalant till dem och de gick fram till bänken. Miguel satte sig bredvid Carlos, och eftersom det inte fanns mer plats på bänken så tog Dante sig friheten att sätta sig i Isaks knä, samt att stjäla hans cigarett.
”Lägg av. Köp egna jävla cigg.” protesterade han när Dante drog ett bloss.
”Jag kan inte. Jag är bara sjutton, om du minns det. Du kanske rökt för mycket gräs och sabbat det?” svarade han näsvist.
Isak himlade bara med ögonen som svar. Han hade en konstig svag punkt för Dante. Dante var en av de få personerna han kände att han kunde förtro till sig, de andra var Miguel, Ismael och en tjej han kände på elevhemmet som hette Natalie, även om de två först hade hatat varandra. De hade knappt kunnat prata med varandra utan att försöka ha ihjäl varandra, men på något sätt så lyckades de bli vänner. Men han kunde inte lita på Dante. Inte med allt i alla fall. Dante hade varit en av de första personerna han hade kommit ut till, den andra var Natalie. Natalie hade varit en snäll flicka och hållit käften, medan Dante tyckte att han hjälpte Isak med att komma ut genom att berätta det för alla hans vänner. Dante var också den personen som ständigt tjatade på Isak att han borde berätta för Ismael att han var homosexuell. Vilket var en sak Isak aldrig skulle göra. Visst, han älskade sin bror och han visste att Ismael älskade honom. Ismael hade alltid funnits där för honom och hjälpt och stöttat honom, men Isak var säker på att om han kom ut inför Ismael så väntade en dansk skalle och ett: ”Gå och dö” honom. Han kunde leva med att smyga inför Ismael hela sitt liv.
”Föresten” började Dante. ”Jag känner en brud som ska ha fest i helgen. And guess what, din estetbög älskling ska dra dit.”
Isak fnös och slog lätt till honom på armen.
”Han är inte min älskling. Jag tycker bara att han ser bra ut, jag är inte intresserad av honom eller så.” ljög Isak.
Dante gav honom ett leende som kunde betyda vad fan som helst. Det var omöjligt att tyda vad han ville säga med det. Gud, den människan var alltid så omöjlig att läsa.
Isak kände hur Carlos slog till honom på knäet.
”Vi börjar snart.” han reste sig upp och Isak puttade ned honom på den lediga platsen bredvid honom på bänken innan han också reste på sig.
”Ska du inte ha din cigg?” frågade Dante och höll upp cigaretten han stulit. Isak skakade på huvudet. ”Ta den du.”
Han fick ett leende som tack innan han vände dem ryggen och gick in i skolbyggnaden.


Isak låg på mage i sin säng och läste X-men. Han hade minsann en liten nördig sida som älskade X-men över allt annat. Dessutom så var X-men coolare än Teenage mutant ninja turtles, som Ismael var besatt av. Han var så inne i serien att han inte hörde att Natalie smög sig in. Antigen det, eller så var hon väldigt bra på att smyga. För han märkte inte att hon satt bredvid hans säng förrän hon med tiggande röst sa hans namn.
Han såg upp och mötte hennes hundvalpsblick.
”Vad vill du?” frågade han kyligt. Hon lade huvudet på sned så att hennes blonda lugg med ljusblå slingor åkte ned på ena sidan av ansiktet och förvandlades till en snelugg. Isak funderade på att påpeka att hon borde klippa luggen, men avstod.
”Du vet hur mycket jag tycker om dig och att du är en av mina bästa vänner, eller hur?” hon drog ut e:na i ”vet” och betonade ”tycker om” och ”bästa vänner.” Isak suckade.
”Ja?”
”Jo. Jag har en kompis som såg att din brors band sökte en gitarrist och Mattias har hört henne spela och tycker att hon är jättebra, men...”
”Men när hon ringde min bror innan det så började han babbla om att tjejer bara kan spela akustisk gitarr och lade på i hennes öra?” Han hade hört sin brors klagan över att en dum brud ringde och väckte honom.
”Precis, och jag tänkte att Ismael är ju inprincip din och Liams bitch. Så jag tänkte att om ni två träffar henne och sedan berättar om vilken bra människa hon är så kanske han ångrar sig.”
Isak flinade och skakade misstroget på huvudet. Natalie visste för mycket om hans familj. Att säga att Ismael var deras bitch var att överdriva, men Liam och han var en av de få personerna Ismael lyssnade på.
”Och om vi inte tycker att hon är en underbar människa?”
”Då ljuger ni och säger det ändå.” svarade hon glatt.
Isak skrattade. ”Okay. När hade du tänkt att vi skulle ha denna lilla play-date?”
”Nästa lördag?”
Isak bet sig i underläppen. Jävlar, nästa lördag så var det ju den där festen. Han ville verkligen gå på den, men han ville också hjälpa Natalie att hjälpa sin vän.
”Alltså, jag kan inte då. Tyvärr.”
Hon nickade förstående. ”Ska du på den där festen Maria ska ha, som Morgan ska gå på?”
Vad fan? Stockholm var en alldeles för liten stad. Alla kände ju för fan alla. Den skiten hade han levt med hela livet i Luleå, han behövde det inte här också.
”Men jag kan ringa eller smsa Liam och kolla om han är på.”
Hon log glatt. ”Du är bäst.” hon reste sig upp och rättade till sina byxor som hade åkt ned lite över höfterna. ”Påminn mig om att jag är skyldig en tjänst efter det här.”
”Det är lugnt.” svarade han. Han visste att hon förr eller senare skulle göra något för honom ändå, vare sig han bad henne om det eller inte. Hon hade lärt sig under de tre åren de hade bott i samma korridor att förstå vad Isak behövde innan han ens själv visste. Hennes förmåga att läsa av Isak så hade lett till deras interna skämt att hon säkert skulle bli en väldigt bra mor. Det roliga i skämtet låg mest i att Natalie hatade barn och planerade att sterilisera sig. Det var inte särskilt roligt för utomstående, som inte förstod skämtet, men de två tyckte att det var fruktansvärt kul.
Hon gav honom en tacksam klapp på axeln innan hon lämnade hans rum.
Isak började gräva i sina fickor efter mobiltelefonen. Det var lika bra att få det överstökat så fort som möjligt, han kände sig själv tillräckligt väl för att veta att han annars bara skulle skjuta upp det.
Han tryckte fram kontaktlistan och började söka efter Liams telefonnummer. Det var inte så att han och Liam var jättenära vänner, men kände man Ismael så kände man Isak, och vice versa. Han var inte helt säker på om Liam skulle nappa på det, men Liam gillade att umgås med folk, så det var en 50/50 procents chans att han skulle gå med på det.
Han satte mobilen vid örat och väntade tålmodigt på att den andre mannen skulle svara. Det gick tre signaler innan en svag melodi hördes i bakgrunden och en mans röst mumlade fram: Three it’s the magic number.”
Gud, han hatade verkligen att ringa till folk med tretelefoner. Var de verkligen tvungna att ha den där fåniga melodin?
”Goddag, det är Liam Sfwärd som talar.”
”Yo Liam. Minns du min polare Natalie? I alla fall hon undrade om vi två ville hänga med henne och en av hennes kompisar på lördag. Men jag är upptagen då, så hon bad mig kolla om du ville hänga själv med dem?”
Det där lät ju inte alls konstigt. Han undrade vem fan som skulle nappa på det, möta upp två människor han knappt kände.
”Det skulle vara jätteroligt! När hade hon tänkt att vi skulle träffas?”
Okay, Liam skulle nappa på att träffa två människor han knappt kände bara sådär.
”Jag vet inte. Jag kan ge dig Natalies nummer så att du kan snacka med henne.”
”Okay.”
Han letade efter hennes nummer i sitt minne. Han var relativt bra på att komma ihåg telefonnummer. Han räknade sakta upp siffrorna en efter en, så att Liam skulle få en chans att skriva ned dem.
”Det var hela.” avslutade han när han rabblat upp hela telefonnumret.
”Tackar. Tror du att Ismael kan följa med?”
Isak bet sig i underläppen. Han var väldigt säker på att Ismael verkligen inte kunde följa med, men det skulle vara konstigt om han sa nej bara sådär. Fan, varför skulle de vara lika oskiljaktiga som ett par siamesiska tvillingar?
”Eller, dumt av mig. Han ska ju på rättegång då.”
Isak pustade nästan ut högt. Tacka gud för det. Han var räddad.
”Men vi ses någon dag. Se you later”. Han lade på och lade mobilen på golvet.
Uppdraget slutfört.