NaNowriMo-Ensamt band söker. del 2

Ibland visste inte ens Linda varför hon försökte. Varje gång hon ville fördjupa sig i någon av de sakerna hon var intresserad av, som musik tillexempel, så kom det alltid någon och sa någonting för att slå ned henne i skorna.

För något år sedan så hade hon varit lite intresserad utav Dj:ing. Hon hade aldrig själv spelat, men en killkompis till henne lärde henne i alla fall att lätt kunna skilja ut bra taktmixningar från dåliga, och när det fastnat i hennes medvetna så kunde hon bedöma alla dj:s på nattklubbarna hon gick på bättre. Hon kunde lätt peka ut vad de gjorde bra och vad de gjorde mindre bra. Oftast brydde hon sig inte så mycket om det, men det var en kille som hon hörde spela flera gånger, och han var verkligen inte bra.

Det var när hon var ute med några tjejkompisar som det hela skedde. Den killen, han kallade sig för Dj Noma hade spelat ett litet tag, och i vanliga fall var han värdelös. Så när Linda hade sett honom stå utanför och röka med två tjejer så hade hon bestämt sig för att ge honom lite konstruktiv kritik. Såhär efteråt så förbannade hons sig själv för att hon blev så full att hon ens kom på tanken att börja prata med honom. Men hon hade i alla fall gått fram till dem och harklat fram ett ”Ursäkta mig.”
Dj Noma, en mager kille som var säkert ett huvud längre än henne vände sig om och såg skeptiskt ned på henne. Stämningen blev helt konstig och spänd. Det kändes som om han plötsligt höjts upp till något heligt och ofelbart, menad hon själv sjunkigt till en patetisk liten organism, knappt värd att andas samma luft som honom.
Det var antagligen så han och hans väninnor såg det hela.
”Ja?” frågade han otåligt. Linda svalde. Hennes druckna självförtroende hade försvunnit helt och hållet. Det här hade inte startat som hon hade tänkt sig.
”Jo.” började hon försiktigt. ”Jag hörde när du spelade och tänkte att du kanske borde behöva lite tips…” hennes röst blev tunnare och tunnare för varje ord. Det sista mimade hon bara fram.
Dj Noma såg misstroget på henne. Han tog ett sista bloss på sin cigarett innan han släppte fimpen. Den träffade Lindas vita kinaskor och lämnade ett svart märke av aska efter sig.
”Ursäkta mig. Har du någon gång själv ens rört ett mixerbord?” frågade han med giftig röst.
Linda vågade bara skaka på huvudet. Hon bet sig i underläppen och vågade bara kika upp på deras ansikten i några sekunder. Det räckte för att hon skulle möta deras hånfulla blickar.
”Så då kan du omöjligt veta hur det går till när man Dj:ar, eller hur? Så hur kan du, som inte vet ett enda dugg om Djing och musik, ge mig råd? Ursäkta, men om du inte märkt det så står det faktiskt mitt namn på planscherna, Dj Noma. Inte Dj Dum blondin.”
Hon var mållös. Hade hon vetat att han skulle reagera sådär så hade hon inte ens tittat åt hans håll, men nu var det för sent. Hon hade redan för satt sig i denna otroligt pinsamma situation och nu så var hon tvungen att ta sig ur den på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt.
”Okej.” viskade hon fram innan hon vände dem ryggen och gick in igen med svansen mellan benen. Hon hörde dem skratta bakom henne och hon ville dö.

Precis så hade det också känts när hon ringde till Ismael. Även om han var ett arsle och alla hans argument var fåniga och efterblivna så hade det fått henne att känna sig värdelös igen.
För även om hon försökte ha bra självförtroende och självkänsla så krävdes det inte mycket för att trycka ned henne. Hon hade läst en massa självhjälpböcker och frågat vänner om råd, men hon hade ändå inte lyckats få bättre självförtroende.
Självklart så stoppade det dock inte henne från att drömma om att göra saker, och det stoppade henne inte från att försöka. Men oftast gjorde hon bara ett försök, eftersom hon alltid blev krossad mentalt.


Man kunde lugnt säga att hon tvivlade på att Natalies idé var så bra. Det var lördag och hon satt på trappan vid platan och frös häcken av sig. De hade bestämt att de skulle träffas kvart i tolv. Klockan var nu tolv och hon hade varken sett till Natalie eller ”en förvirrad liten brat” som hon beskrev Liam. Hon drog upp sin mobiltelefon och höll krampaktigt i den medan hon såg på hur 12.00 ändrades till 12.01. Jävla fittor, varför var de så sena för? Hade hon inte vetat bättre så hade hon trott att Natalie bara sagt att de skulle träffa den där snubben för att jävlas med Linda och få upp hennes hopp. Men hon visste att Natalie inte skulle göra så mot henne.
Det var dock fortfarande förjävligt att de var så sena.
”Ursäkta mig.” hörde hon sedan en mansröst bakom sig. ”Men är du möjligtvis Linda?”
Hon såg upp och fick syn på en kille med kort brunt hår klädd i vit skjorta, svarta smala jeans och kavaj.
”Ja.”
Ett leende spred sig över killens läppar. ”Det är jag som är Liam.” hon log lättat. Äntligen! Det hade inte varit någon elak plan för att få henne att må dåligt. Hon reste sig upp och dammade av sina byxor. ”Trevligt att träffas.” sa hon och räckte fram högra handen son Liam greppade.
”Detsamma.”
De stod tysta i några minuter. Linda hatade pinsamma tystnader över allt annat. Det kändes som om hon var tvungen att säga någonting, men hon kom aldrig på något bra att säga, och de få gångerna hon gjorde det så vågade hon inte säga någonting.
Fan ta hennes dåliga självförtroende.
”Kommer Natalie snart?” frågade han och hon ryckte på axlarna som svar.
”Jag vet inte. Hon skulle varit här för ett tag sedan.” typiskt henne att påpeka det uppenbara. Liam sade inget utan nickade bara. Detta gick ju fint. Hon kände på sig redan nu att allt skulle gå åt helvetet. I bästa fall skulle hon inte våga säga någonting om att hon ville vara med i bandet, i värsta fall så skulle hon göra det och han skulle ta väldigt illa upp eftersom anledning hon bjudit med honom var för att försöka nästla sig in. Varför hade hon låtit Natalie övertygat henne för? Hon kunde inte förstå att hon faktiskt tyckt att idén lät ganska bra i början. Det var ju en skit dum idé!

Hon undvek hans blick genom att se ut över plattan. Då fick hon syn på en välkänd person med blont hår med blåa slingor.
Natalie, äntligen! Natalie småsprang upp för trappan och mötte dem.
”Förlåt att jag är sen.” ursäktade hon sig.
”Det är lugnt.” svarade Liam.
Natalie visste inte om hon ville döda eller krama Natalie. Hon var så glad över att hon äntligen var där, men samtidigt hade den horan låtit henne vänta i en kvart.
”Så. Vad ska vi göra? Jag är hungrig, så jag har lust att fika eller någonting. Är ni på det?”
Liam nickade. ”Visst vart?”
Natalie ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Något billigt. Jag är fattig.”
”Det finns ett café i samma byggnad som H&M. Ska vi dra dit?” föreslog Linda.
”Är det billigt?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag är inte någon cafémänniska.”
De beslöt sig för att även om det inte var det billigaste alternativet, så var det de närmsta. Natalie klagade lite på caféutbudet på vägen dit. Hon tyckte att det hade varit bättre i de andra städerna hon bott i. Natalie lyssnade bara halvhjärtat. Nu när de alla var samlade så var det kanske bra att börja fundera på hur hon skulle dra upp hans band. Det vore inte så bra att säga det rätt ut, utan det var bättre om de kom in på det ämnet via ett annat ämne. Speciellt med tanke på att han inte visste att hon visste att han spelade tamburin i blood rape step-father.

De gick igenom H&M, dock inte utan att vara tvungna att dras med Natalie som drabbades av ett plötsligt behov att prova tre olika par jeans och fem linnen innan hon beslöt sig för att hon var för fattig för att köpa nya kläder den här månaden. Sedan ändrade hon sig när hon fick syn på möss och accessoar hyllorna. Det slutade med att hon efter en halvtimme valt ut en mössa, ett par vantar och en massa armband som hon tyckte att hon hade råd med.
Hon ställde sig i kön, men när det bara var tre personer framför henne så ändrade hon sig och lade tillbaka alla sakerna hon plockat på sig.
”Jag har inte råd med fika om jag köper något.” förklarade hon när hon mötte Lindas irriterade blick.
Till slut så kunde de äntligen gå till cafét. Linda beställde en cappuccino och en chokladmuffins, Liam köpte en latte och vaniljmuffins och Natalie köpte en coca cola, två chokladmuffins och tre kakor.
”Jag är hungrig.” förklarade hon när hon satte sig vid bordet.
”Jag sa inget.” påpekade Liam med ett menande leende.
Hon himlade med ögonen och hällde upp cola i sitt glas.
”Din blick sa allt jag behövde veta.”
De satt tysta och åt ett litet tag innan Natalie började prata om sitt projektarbete. I början tyckte Linda att hon var lite egocentrisk, men det visade sig vara ett bra sätt att bryta isen på. Tillslut pratade de och skämtade som om de känt varandra ganska länge. Linda kände sig mycket bekvämare nu. Nu när hon visste hur trevlig Liam var så blev hon mer sugen på att börja spela i Blood rape, men det kändes som om det inte gjorde någonting om de struntade i att ta upp det också. Hon hade inte haft såhär trevligt på länge.
”Det var synd att Isak inte kunde hänga med.” kommenterade Natalie plötsligt.
Liam nickade. ”Ja. Det var det. Jag hade tänkt fråga Ismael om han kunde följa med, men han ska ju åtalas idag.”
”För vad?” frågade Linda försiktigt. Hon hoppades inte att han tyckte att det var för privat och tog anstöt av frågan.
”Misshandel. Det kanske hamnar på hatbrott. Han spöade upp en homosexuell snubbe på krogen förut.”
Linda såg förvånat på honom. Oj, hur kunde en sådan trevlig och snäll person som Liam ha en sådan idiot kompis?
”Ajdå.” sa Natalie med en beklagande ton som uppenbart var fejkad, men Liam verkade inte märka något.
”Du vet, Linda snackade med honom i telefonen för några dagar sedan.”
Liam såg förvånat på henne. ”Gjorde du? Jag visste inte att ni två känner varandra.”
Nu när allas uppmärksamhet var helt på henne så började hon att känna sig illa till mods igen, dessutom så skulle hon bli tvungen att förklara sig inför Liam.
”Nej. Det gör vi inte. Jag ringde bara honom för att höra om platsen som gitarrist. Men han verkade upptagen… Sedan så snackade jag med Mattias, men han sa att sista ordet var Ismaels”
”Ismael lade på i hennes öra efter att han sagt att den enda musik genren tjejer behärskar är singer/songwriter.” inflikade Natalie.
Liam såg konfunderat på dem. ”Det var ju lite otrevligt av honom. Jag får ta och säga åt honom att sluta vara otrevlig mot folk som ringer. Om de inte är försäljare då.”
Linda log lättat. Om Natalie nu höll käft och inte tjatade mer så skulle Liam kanske faktiskt säga till Ismael att hon var trevlig och värd en chans. Hoppet växte i hennes bröstkorg. Det fanns faktiskt en liten chans.

Hon tog en tugga av sin muffins. Även om alla som tryckt ned henne antingen glömt bort henne eller inte brydde sig så kändes det ändå lite som om hon fick sin revansch nu.