NaNowriMo-Ensamt band söker. del 2

Ibland visste inte ens Linda varför hon försökte. Varje gång hon ville fördjupa sig i någon av de sakerna hon var intresserad av, som musik tillexempel, så kom det alltid någon och sa någonting för att slå ned henne i skorna.

För något år sedan så hade hon varit lite intresserad utav Dj:ing. Hon hade aldrig själv spelat, men en killkompis till henne lärde henne i alla fall att lätt kunna skilja ut bra taktmixningar från dåliga, och när det fastnat i hennes medvetna så kunde hon bedöma alla dj:s på nattklubbarna hon gick på bättre. Hon kunde lätt peka ut vad de gjorde bra och vad de gjorde mindre bra. Oftast brydde hon sig inte så mycket om det, men det var en kille som hon hörde spela flera gånger, och han var verkligen inte bra.

Det var när hon var ute med några tjejkompisar som det hela skedde. Den killen, han kallade sig för Dj Noma hade spelat ett litet tag, och i vanliga fall var han värdelös. Så när Linda hade sett honom stå utanför och röka med två tjejer så hade hon bestämt sig för att ge honom lite konstruktiv kritik. Såhär efteråt så förbannade hons sig själv för att hon blev så full att hon ens kom på tanken att börja prata med honom. Men hon hade i alla fall gått fram till dem och harklat fram ett ”Ursäkta mig.”
Dj Noma, en mager kille som var säkert ett huvud längre än henne vände sig om och såg skeptiskt ned på henne. Stämningen blev helt konstig och spänd. Det kändes som om han plötsligt höjts upp till något heligt och ofelbart, menad hon själv sjunkigt till en patetisk liten organism, knappt värd att andas samma luft som honom.
Det var antagligen så han och hans väninnor såg det hela.
”Ja?” frågade han otåligt. Linda svalde. Hennes druckna självförtroende hade försvunnit helt och hållet. Det här hade inte startat som hon hade tänkt sig.
”Jo.” började hon försiktigt. ”Jag hörde när du spelade och tänkte att du kanske borde behöva lite tips…” hennes röst blev tunnare och tunnare för varje ord. Det sista mimade hon bara fram.
Dj Noma såg misstroget på henne. Han tog ett sista bloss på sin cigarett innan han släppte fimpen. Den träffade Lindas vita kinaskor och lämnade ett svart märke av aska efter sig.
”Ursäkta mig. Har du någon gång själv ens rört ett mixerbord?” frågade han med giftig röst.
Linda vågade bara skaka på huvudet. Hon bet sig i underläppen och vågade bara kika upp på deras ansikten i några sekunder. Det räckte för att hon skulle möta deras hånfulla blickar.
”Så då kan du omöjligt veta hur det går till när man Dj:ar, eller hur? Så hur kan du, som inte vet ett enda dugg om Djing och musik, ge mig råd? Ursäkta, men om du inte märkt det så står det faktiskt mitt namn på planscherna, Dj Noma. Inte Dj Dum blondin.”
Hon var mållös. Hade hon vetat att han skulle reagera sådär så hade hon inte ens tittat åt hans håll, men nu var det för sent. Hon hade redan för satt sig i denna otroligt pinsamma situation och nu så var hon tvungen att ta sig ur den på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt.
”Okej.” viskade hon fram innan hon vände dem ryggen och gick in igen med svansen mellan benen. Hon hörde dem skratta bakom henne och hon ville dö.

Precis så hade det också känts när hon ringde till Ismael. Även om han var ett arsle och alla hans argument var fåniga och efterblivna så hade det fått henne att känna sig värdelös igen.
För även om hon försökte ha bra självförtroende och självkänsla så krävdes det inte mycket för att trycka ned henne. Hon hade läst en massa självhjälpböcker och frågat vänner om råd, men hon hade ändå inte lyckats få bättre självförtroende.
Självklart så stoppade det dock inte henne från att drömma om att göra saker, och det stoppade henne inte från att försöka. Men oftast gjorde hon bara ett försök, eftersom hon alltid blev krossad mentalt.


Man kunde lugnt säga att hon tvivlade på att Natalies idé var så bra. Det var lördag och hon satt på trappan vid platan och frös häcken av sig. De hade bestämt att de skulle träffas kvart i tolv. Klockan var nu tolv och hon hade varken sett till Natalie eller ”en förvirrad liten brat” som hon beskrev Liam. Hon drog upp sin mobiltelefon och höll krampaktigt i den medan hon såg på hur 12.00 ändrades till 12.01. Jävla fittor, varför var de så sena för? Hade hon inte vetat bättre så hade hon trott att Natalie bara sagt att de skulle träffa den där snubben för att jävlas med Linda och få upp hennes hopp. Men hon visste att Natalie inte skulle göra så mot henne.
Det var dock fortfarande förjävligt att de var så sena.
”Ursäkta mig.” hörde hon sedan en mansröst bakom sig. ”Men är du möjligtvis Linda?”
Hon såg upp och fick syn på en kille med kort brunt hår klädd i vit skjorta, svarta smala jeans och kavaj.
”Ja.”
Ett leende spred sig över killens läppar. ”Det är jag som är Liam.” hon log lättat. Äntligen! Det hade inte varit någon elak plan för att få henne att må dåligt. Hon reste sig upp och dammade av sina byxor. ”Trevligt att träffas.” sa hon och räckte fram högra handen son Liam greppade.
”Detsamma.”
De stod tysta i några minuter. Linda hatade pinsamma tystnader över allt annat. Det kändes som om hon var tvungen att säga någonting, men hon kom aldrig på något bra att säga, och de få gångerna hon gjorde det så vågade hon inte säga någonting.
Fan ta hennes dåliga självförtroende.
”Kommer Natalie snart?” frågade han och hon ryckte på axlarna som svar.
”Jag vet inte. Hon skulle varit här för ett tag sedan.” typiskt henne att påpeka det uppenbara. Liam sade inget utan nickade bara. Detta gick ju fint. Hon kände på sig redan nu att allt skulle gå åt helvetet. I bästa fall skulle hon inte våga säga någonting om att hon ville vara med i bandet, i värsta fall så skulle hon göra det och han skulle ta väldigt illa upp eftersom anledning hon bjudit med honom var för att försöka nästla sig in. Varför hade hon låtit Natalie övertygat henne för? Hon kunde inte förstå att hon faktiskt tyckt att idén lät ganska bra i början. Det var ju en skit dum idé!

Hon undvek hans blick genom att se ut över plattan. Då fick hon syn på en välkänd person med blont hår med blåa slingor.
Natalie, äntligen! Natalie småsprang upp för trappan och mötte dem.
”Förlåt att jag är sen.” ursäktade hon sig.
”Det är lugnt.” svarade Liam.
Natalie visste inte om hon ville döda eller krama Natalie. Hon var så glad över att hon äntligen var där, men samtidigt hade den horan låtit henne vänta i en kvart.
”Så. Vad ska vi göra? Jag är hungrig, så jag har lust att fika eller någonting. Är ni på det?”
Liam nickade. ”Visst vart?”
Natalie ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Något billigt. Jag är fattig.”
”Det finns ett café i samma byggnad som H&M. Ska vi dra dit?” föreslog Linda.
”Är det billigt?”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag vet inte. Jag är inte någon cafémänniska.”
De beslöt sig för att även om det inte var det billigaste alternativet, så var det de närmsta. Natalie klagade lite på caféutbudet på vägen dit. Hon tyckte att det hade varit bättre i de andra städerna hon bott i. Natalie lyssnade bara halvhjärtat. Nu när de alla var samlade så var det kanske bra att börja fundera på hur hon skulle dra upp hans band. Det vore inte så bra att säga det rätt ut, utan det var bättre om de kom in på det ämnet via ett annat ämne. Speciellt med tanke på att han inte visste att hon visste att han spelade tamburin i blood rape step-father.

De gick igenom H&M, dock inte utan att vara tvungna att dras med Natalie som drabbades av ett plötsligt behov att prova tre olika par jeans och fem linnen innan hon beslöt sig för att hon var för fattig för att köpa nya kläder den här månaden. Sedan ändrade hon sig när hon fick syn på möss och accessoar hyllorna. Det slutade med att hon efter en halvtimme valt ut en mössa, ett par vantar och en massa armband som hon tyckte att hon hade råd med.
Hon ställde sig i kön, men när det bara var tre personer framför henne så ändrade hon sig och lade tillbaka alla sakerna hon plockat på sig.
”Jag har inte råd med fika om jag köper något.” förklarade hon när hon mötte Lindas irriterade blick.
Till slut så kunde de äntligen gå till cafét. Linda beställde en cappuccino och en chokladmuffins, Liam köpte en latte och vaniljmuffins och Natalie köpte en coca cola, två chokladmuffins och tre kakor.
”Jag är hungrig.” förklarade hon när hon satte sig vid bordet.
”Jag sa inget.” påpekade Liam med ett menande leende.
Hon himlade med ögonen och hällde upp cola i sitt glas.
”Din blick sa allt jag behövde veta.”
De satt tysta och åt ett litet tag innan Natalie började prata om sitt projektarbete. I början tyckte Linda att hon var lite egocentrisk, men det visade sig vara ett bra sätt att bryta isen på. Tillslut pratade de och skämtade som om de känt varandra ganska länge. Linda kände sig mycket bekvämare nu. Nu när hon visste hur trevlig Liam var så blev hon mer sugen på att börja spela i Blood rape, men det kändes som om det inte gjorde någonting om de struntade i att ta upp det också. Hon hade inte haft såhär trevligt på länge.
”Det var synd att Isak inte kunde hänga med.” kommenterade Natalie plötsligt.
Liam nickade. ”Ja. Det var det. Jag hade tänkt fråga Ismael om han kunde följa med, men han ska ju åtalas idag.”
”För vad?” frågade Linda försiktigt. Hon hoppades inte att han tyckte att det var för privat och tog anstöt av frågan.
”Misshandel. Det kanske hamnar på hatbrott. Han spöade upp en homosexuell snubbe på krogen förut.”
Linda såg förvånat på honom. Oj, hur kunde en sådan trevlig och snäll person som Liam ha en sådan idiot kompis?
”Ajdå.” sa Natalie med en beklagande ton som uppenbart var fejkad, men Liam verkade inte märka något.
”Du vet, Linda snackade med honom i telefonen för några dagar sedan.”
Liam såg förvånat på henne. ”Gjorde du? Jag visste inte att ni två känner varandra.”
Nu när allas uppmärksamhet var helt på henne så började hon att känna sig illa till mods igen, dessutom så skulle hon bli tvungen att förklara sig inför Liam.
”Nej. Det gör vi inte. Jag ringde bara honom för att höra om platsen som gitarrist. Men han verkade upptagen… Sedan så snackade jag med Mattias, men han sa att sista ordet var Ismaels”
”Ismael lade på i hennes öra efter att han sagt att den enda musik genren tjejer behärskar är singer/songwriter.” inflikade Natalie.
Liam såg konfunderat på dem. ”Det var ju lite otrevligt av honom. Jag får ta och säga åt honom att sluta vara otrevlig mot folk som ringer. Om de inte är försäljare då.”
Linda log lättat. Om Natalie nu höll käft och inte tjatade mer så skulle Liam kanske faktiskt säga till Ismael att hon var trevlig och värd en chans. Hoppet växte i hennes bröstkorg. Det fanns faktiskt en liten chans.

Hon tog en tugga av sin muffins. Även om alla som tryckt ned henne antingen glömt bort henne eller inte brydde sig så kändes det ändå lite som om hon fick sin revansch nu.

Tadah!

Isak och en annan man. He'll be in later. Jag är lat, så den som vill får färglägga. Bara ni inte snor något, och jag vill se hur det blir :')

Ensamt band söker- NaNowriMo kap 1

Ismael satt djupt nedsjunken i den slitna blommiga fåtöljen som stod i replokalen medan Johan satt på golvet och betraktade en av högtalarna. Ismael bläddrade igenom en tidning han hade hittat under fåtöljen. Någon fransk musiktidning i stil med okej eller något, den innehöll en massa reklam och de få artiklarna som fanns i den handlade om Tokio hotel och Angelina Jolie, det var dem det var mest bilder på i alla fall. Han hade bestämt sig för att stanna i repan längre än vanligt utav två anledningar. Ett; Liam, hans bästa vän och ägaren till deras lägenhet hade bestämt att det var städdag idag. Ismael hatade att städa, så han tänkte hålla sig hemma så lite som möjligt idag. Den andra anledningen var att hans mamma, hans styvfar och hans styvbror hade fått för sig att Ismael och hans bror Isak skulle uppskatta att de åkte ned från Kalix till Stockholm för att hälsa på dem. Han visste inte hur de kunnat få för sig det, han och Isak hade aldrig tyckt om dem. Något som de visat både i ord och handlingar ända sedan de var åtta och sex år och deras mamma gifte om sig.
Det var anledningarna till att han dröjde sig kvar, varför Johan, bandets gitarrist fortfarande var kvar hade han ingen aning om.
De hade inte sagt ett ord till varandra på tjugo minuter. Ismael hade igen emot tystnaden, men han visste mycket väl om att Johan var den typen av människa som blev nervös och illa till mods av tystnader längre än fem sekunder. Med tanke på att han inte sett på Ismael en enda gång under hela dagen så antog han att Johan hade något viktigt att säga till honom, något som antagligen skulle göra honom arg.
Han hoppades verkligen att Johan inte hade tänkt komma ut som homosexuell för honom. Det hade varit jobbigt och han ville inte gärna föreställa sig en av sina vänner tillsammans med en annan man. Han ville helst inte föreställa sig en av hans vänner ha sex med en tjej heller, men det var mindre äckligt än med en kille. Att direkt oroa sig över att sin vän skulle berätta att han var homosexuell kanske inte var så logiskt och rationellt, det var han själv mycket medveten om. Men gud, han ville verkligen inte att Johan skulle vara bög.
Johan harklade sig nervöst och Ismael såg upp från tidningen.
”Det är en grej jag måste snacka med dig om…”
Nu kom det. Ismael bad en tyst bön till ingen speciell makt inom sig. Hoppas att han inte säger att han är bög, hoppas att han inte säger att han är bög.
”Jag tänker hoppa av. Blood Rape, alltså.”
Ismael kunde bara stirra på honom först. Han var inte helt säker på att han hade uppfattat det han sagt rätt. Men det handlade inte om homosexualitet. Gud, om han ändå sagt att han var bög! Detta var ju ännu värre.
”Varför då?” frågade han misstroget. Johan kunde inte mena allvar. Det var ju de två som hade grundat bandet.
”Jag ska börja spela i ett annat band. De är lite mer seriösa så det kommer att ta upp mer tid så jag kommer inte ha tid med två band.”
Han fingrade nervöst på ett hål på sina jeans. Antagligen väntade han på att Ismael skulle bli galen och döda honom. Ismael hade god lust att döda honom, men var faktiskt inte speciellt våldsam av sig när han inte var arg och nu var han alldeles för chockad för att bli arg.
”Jag ska spela gitarr och skriva deras låttexter…”
Han kunde inte hjälpa det. Han brast ut i skratt. Det var inte för att chocken blev så stor och han inte kunde hantera det på något annat sätt. Nej, nej. Det var bara det att Johan var världens sämsta textförfattare.
”Det är inte roligt!” snäste den andra mannen förnärmat.
”Joho! Kom igen, du kan inte skriva låttexter! Du är en sådan som rimmar hand med sand och hjärta med smärta. Dessutom stavar du sämre än mig, och jag hoppade av skolan i åttan.”
”Whatever! De är mer seriösa än vi! Och de har inte en stackars tamburinspelare som inte får göra någonting!”
Han syftade på Liam. När de startade bandet så hade Ismael varit i en fas då han inte tyckte om att vara utan Liam. De hade varit bästa vänner sedan sjuan, men under den perioden så hade han verkligen varit beroende av sin vän och inte klarat sig utan honom. Så han hade helt enkelt bestämt att Liam skulle vara med i bandet. Det visade sig att det enda instrumentet Liam kunde lära sig att spela var tamburin. De hade hållit på i snart fyra år och aldrig skrivit en låt som innehöll en tamburin, men Liam var fortfarande en officiell medlem.
”Det är fortfarande skrattretande att de låter dig skriva texterna.” han skakade misstroget på huvudet och lade ned tidningen på golvet. ”Vilken genre spelar ni?”
”Gothic metal.” svarade Johan. Han var inte längre nervös, nu var han irriterad istället.
”Gulligt.” kommenterade Ismael spydigt. ” Ett gothic metal band med låttexer i stil med: ”Vi går på en massa sand och håller varandra i hand.” Jag är säker på att ni kommer att bli nästa Type 0 negative.”
”Håll käften.” Johan reste sig upp och grep tag i sitt gitarrfodral. ”Du är ju dum i huvudet.”
Han gick ur repan och smällde igen dörren efter sig.
Ismael flinade. Han var både arg och besviken på Johan, men han kunde helt enkelt inte låta bli att le.
Shit, Johan som låtskrivare. Det skulle verkligen bli spännande.
Han fiskade upp sin mobil ur vänstra framfickan på sina jeans och kollade hur mycket klockan var. 18.14 lyste mot honom med stora brunröda siffror. Det var lika bra att börja masa sig ned mot Centralen. Hans familjs tåg skulle vara framme om tjugo minuter.
Han släckte lampan och låste om sig. Det var ovanligt kyligt ute för att vara september. Inte för att det gjorde Ismael något, han hade svårt för att frysa och han hade väldigt bra blodcirkulation, trots att han rökt sedan han var tolv. Det var en bit att gå till busshåll platsen, så han passade på att röka under den biten. Han lyckades mirakulöst pricka in det så att han kom fram precis samtidigt som bussen.
Bussresan från repan och Centralen tog ungefär tio minuter. Minuter som han spenderade med att rista in streckfigurer i sätet framför honom med nycklarna.
Han fick genast syn på Isak när han klev av bussen. Hans bror stod och huttrade med en cigarett i mungipan som han försökte tända med stelfrusna fingrar. Till skillnad från sin bror tålde Isak verkligen inte kyla och frös nästan ihjäl så fort det var under 10 grader. Han var ordentligt påpälsad med en over sizead huvtröja och en stor täckjacka. Hans byxor var också stora och pösiga och fick timberland kängorna att se mindre ut än vad de faktiskt var. Hans lockiga svartahår döljdes delvis av en mörkblå new era keps.
Ismael flinade och gick fram till sin bror.
”Tja.” hälsade han.
Isak nickade åt honom. ”Yo. Läget?” han fick glöd på sin cigarett och drog ett djupt bloss.
Han ryckte på axlarna. ”De tre jobbigaste personerna vi känner kommer hit om några minuter och vi kommer att tvingas spendera minst en timme med dem. Jag är inte direkt glad om man säger så.”
Isak nickade förstående. Det enda som var till någon tröst var att deras familj skulle bli tvungen att ta in på hotell, eftersom Ismael vägrade låta dem bo hos honom och Liam och Isak inte fick ta emot gäster på elevhemmet han bodde på.
Ismael fiskade upp en cigarett. Eftersom han redan hade tändaren uppe så tände Isak cigaretten åt honom.
”Tackar.” de rökte under tystnad tills de fick syn på deras gäster. De växlade ogillande blickar innan de gick fram emot dem för att hälsa.
Ismael mindes faktiskt inte om han någonsin tyckt om sin mor. Det var inte så att hon misskött honom eller så. Det var bara det att det inte fanns någon personkemi mellan dem, deras personligheter klickade helt enkelt inte. Isak hade där emot tyckt väldigt mycket om sin mamma ända tills hon gifte om sig med Adam. De hade aldrig tyckt om Adam. Det var inte för att de undermedvetet kände att han ville sno åt sig någon papparoll. Deras biologiska far hade dött när Ismael var två och Isak bara några månader gammal, de hade aldrig haft någon fadersfigur. Det var hans äckligt trevliga och förstående personlighet som retade dem. Att han dessutom var religiös, fick deras mor att bli baptist och hade en jobbig son gjorde inte saken bättre.
David, Adams son var lika gammal som Isak, det hjälpte dock inte så mycket eftersom de inte hade någonting annat gemensamt. Ismael stod ibland ut med David, han tyckte i alla fall bättre om honom än Adam och sin mamma, men Isak hatade honom.
Det som irriterande Ismael mest var dock deras namn. Eva, Adam, Ismael, Isak och David. Shit, de var ju familjen bibel. Han tänkte försäkra sig om att de namnen han valde ut till sina barn inte kom från bibeln.
”Hejsan!” Eva log stort och sträckte ut sina armar för att krama sina söner. Ismael trodde inte att hon riktigt uppfattat att de inte tyckte om henne. Ingen av henne söner mötte hennes kram. Hon sänkte armarna och såg lite sårad ut.
”Hur har ni haft det?” frågade hon.
”Bra.” svarade de båda monotomt. De stod tysta ett tag innan Adam nervöst frågade om de var hungriga. Egentligen var varken Ismael eller Isak det. De hade båda lärt sig vid att äta sällan och röka bort hungerkänslorna, man sparade pengar som man kunde spendera på annat på det sättet. Men ett restaurant besök betydde att de förhoppningsvis blev bjudna på dyr mat, samt att de kunde dra när de ätit klart. Så de nickade, och erbjöd sig till och med att hjälpa till att bära deras väskor. De visste dock att Eva, Adam och David var alldeles för ödmjuka för att låta dem bära deras väskor, så de slapp det.
Eftersom David hade gått och blivit besatt av asien så gick de till en kinakrog. Alla utom Ismael och Isak beställde buffé. Vilket sabbade lite för dem eftersom det skulle dra ut på tiden. Isak valde en soppa som hade en blek blaskig färg och som inte smakade någonting. David sa att det var meningen att man skulle ha tofu i den och att man kunde hämta det vid buffébordet, men Isak gav honom bara en mörk blick och åt trotsigt soppan utan tofu. Till Adam och Evas förtret så beställde de båda öl, men eftersom de båda var 18 och kunde betala den själva så hade de inget att säga till om.
Den följande timmen var den tystaste måltiden de varit med om. Till och med Ismael tyckte att tystnaden var jobbig och funderade på att försöka starta en konversation. Visst, han gillade dem inte, men de hade faktiskt spenderat en massa pengar för att spendera tid med dem. Men vad skulle han säga? De hade ingenting gemensamt. Han borde kanske fråga om hur hans gamla klasskamrater hade det, hans mamma och Adam var ju vänner med deras föräldrar. Men å andra sidan så brydde han faktiskt så lite om dem att han inte ens orkade låtsas vara intresserad.
Plötsligt pep hans mobil till. Han drog upp den ur fickan. Ett sms från Liam.
” Kom hem. Det är din tur att städa nu.” stod det. Tack gud. Han hade blivit räddad. Han ursäktade sig och lämnade sällskapet. Isak gav honom en vädjande blick som sade: ”Lämna mig inte här ensam.” han ryckte bara på axlarna som svar. Isak fick faktiskt lära sig att hade man inte en vän som var bra på det där med timeing så fick man stå ut med att umgås med familjen.






Ismael blinkade sömningt. Någonting hade väkt honom. Han låg tyst och lyssnade innan han hörde ringsignalen på sin mobil en gång till. Jävlar. Han kravlade sig ur bäddsoffan och fram till sina jeans som låg framför tv:n. Vem fan ringde så här dags? Inte för att han visste hur mycket klockan var, den kunde både vara sju på morgonen eller sju på kvällen, han var arbetslös så det enda han gjorde var att sova hela dagarna, men det var ändå otrevligt att ringa och väcka folk sådär.
Han lyckades få upp mobilen och mumlade fram någonting han inte ens själv kunde uppfatta, men som han trodde var någon form av hälsningsfras. Det kunde också vara ”Dra åt helvetet.”
”Hej. Jag heter Linda… Jag såg eran lapp om att ni sökte en ny gitarrist och…”
Ismael slutade att lyssna. De hade satt upp en lapp på dörren i en liten skivbutik för en vecka sedan. Han hade inte trott att någon skulle ringa. Han hade hoppats på det, men inte trott att någon faktiskt skulle ringa. Speciellt inte en tjej. Det var något fel med den här bilden.
”Om din pojkvän vill spela med oss så får han ringa själv.” avbröt han henne.
”Det är jag som vill spela med er. Inte min pojkvän.”
Han fnös högt.
”Då tror jag att du missade biten där det stod att vi spelar death metal. Vi vill bara ha en ny gitarrist, inte bli back up band till någon singer/songwriter.”
”Men… Jag gillar inte singer/songwriter…Jag kan både spela elgitarr och akustisk gitarr” hennes röst blev tunnare och osäkrare för varje ord hon sa.
” Rättelse: Du kan spela akustisk gitarr och din pojkvän kan spela elgitarr. Tjejer kan inte spela elgitarr.”
”Vad fan? Vad tror du att du vet om tjejer?” hon var inte längre osäker, hon var förbannad.
”Jag vet allt om tjejer. Jag har gjort en gravid.” svarade han innan han tryckte på knappen med den lilla röda luren och lade på.
Han stängde av mobiltelefonen och lade den på golvet innan han staplade sig fram och lade sig i soffan igen. Det där var nog ett av de mer bisarra telefonsamtal han varit med om, och han hade varit med om många bisarra telefonsamtal både under fyllan och när han var nykter.
Det var inte så att han verkligen trodde att tjejer inte kunde spela elgitarr. Det fanns säkert tjejer som nästan var lika bra som män på det. Men hon hade väkt honom och för det brottet skulle hon straffas. Dessutom så skulle det se fånigt ut med en tjej i bandet. Han drog sitt täcke över sig igen och lade sig till rätta för att sova.

Isak både hatade och älskade dramalektionerna. Han hatade dem för att ingen han kände hade valt drama, de hade alla valt bild och han därför spendera en timme och fyrtio minuter varje vecka med att vara ensam med en massa människor han inte kände och en avdankad hippie till lärare. Han älskade dem för att en av de människorna han inte kände men tvingades spendera en timme och fyrtio minuter med var väldigt snygg. Morgan var inte direkt den personen folk förväntade sig att Isak skulle bli intresserad av. Men på något vis så hade den svartklädde dramasnobben fångat hans intresse. Isak visste inte ens själv varför, estetare hade aldrig varit hans typ av folk. Men nu var det som det var.
Han satt i en mer ovalformad ring med sina kurskamrater på en mossgrön heltäckningsmatta och väntade på att läraren skulle bli klar med uppropet. Isak hade dragit upp sina knän mot bröstkorgen och vilade hakan på dem. Han kikade mot klockan som satt bredvid dörren. Onödigt egentligen, de hade precis börjat så det var en timme och trettionio minuter kvar tills de slutade, och det ingav inte så mycket tröst. Läraren ropade upp det sista namnet och kryssade i närvaro pappret att denne var frånvarande när ingen svarade. Sedan så började han förklara uppgiften för de mentalt frånvarande eleverna. Det hela gick ut på att två personer skulle agera som statyer som de andra eleverna en och en fick forma hur de ville. Man kunde när man ville byta plats med en av ”statyerna”. Läraren frågade om det fanns några frivilliga som kunde börja som statyer, men igen svarade, så med en suck pekade hon ut några elever på måfå.
”Du” sa hon och pekade på Isak som suckade irriterat men ändå reste sig upp. Det skulle inte tjäna någonting till att tjafsa emot och förhoppningsvis så skulle någon byta plats ganska snabbt med honom när de kommit igång.
Läraren såg ut över eleverna en gång till och pekade på Morgan. ”Och du.”
Morgan gick och ställde sig bredvid Isak, som kände sig väldigt besvärad. Inte nog med att det skulle bli pinsamt och jobbigt att tvingas in i en massa fåniga poser, nej, han skulle göra det med Morgan. Herre gud.
Den första eleven steg fram och vände dem så att de stod mitt emot varandra. Isak såg till att inte se Morgan i ansiktet, utan fokuserade istället blicken på hans hals och axlar. Nästa elev lade Morgans armar runt Isaks hals. Isak kände att han vill dö. Varför gjorde världen så här mot honom? Han ångrade att han inte bytt till bild, då skulle han ha sluppit sådana här grejer. Isak hade inga problem med att bjuda på sig själv och han saknade inte självdistans, han brukade göra en massa konstiga saker som roade både honom och andra, men han hatade ändå dramaövningarna. De var jobbiga och kändes påtvingade.
Nästa elev vred lite på deras höfter och flyttade Isaks hand till Morgans höft. Isak såg äntligen upp på hans ansikte och såg att Morgan inte var lika besvärad som han kände sig. Tvärtom, Morgan verkade tycka att övningen var riktigt rolig. Isak kunde inte förstå det, men sedan så tyckte han inte om teater över huvudtaget. Kunde ha någonting med det och göra.
Efter tio minuter så hade de andra eleverna lyckats få dem i någon halvhjärtad tangopose.
En fräknig tjej gav Isak en knack på axeln, tecknet på att hon ville byta plats med honom, och Isak släppte taget om Morgan och klev undan så att hon kunde ta plats. Han var både besviken och glad över bytet. Han hade faktiskt uppskattat att få vara nära Morgan, men det var en löjlig och pinsam uppgift, så han var glad över att han nu kunde hålla sig i bakgrunden resten av lektionen och inte göra någonting. Eftersom deras lärare verkade tycka om att hålla sig i bakgrunden och inte göra någonting lika mycket som Isak så var det den enda övningen de gjorde under resten av lektionen.
Isak gick direkt ut på skolgården för att röka när lektionen slutade. Han fiskade upp sitt paket camel och en tändare ur fickan. Han tände cigaretten och gick och satte sig på en bänk. Det dröjde inte länge förrän han kände ett par händer på sina axlar. Han såg upp och mötte Carlos mörkbruna ögon.
”Yo.” hälsade han på sin vän. ”Hur var bilden?”
”Helt okay.” svarade Carlos och satte sig bredvid honom. ”Vi fick jobba med perspektiv och shit. Dramalektionen då?”
Isak ryckte på axlarna och slog till filtret på sin cigarett med tummen så att överflödig aska skulle ramla bort.
”Sådär. Vi fick göra en mongo teaterövning igen.” han funderade på att berätta mer detaljerat om den och om att han fick posera med Morgan, men han beslöt sig för att inte göra det. Han kanske var homosexuell, men han var inte gay. Det skulle kännas fjolligt att börja prata om det med Carlos.
Carlos började berätta om hur han hade haft det på krogen dagen innan. Isak lyssnade bara halvhjärtat och lade till ett: ”Hmm.” när det passade så att Carlos inte skulle få för sig att han inte lyssnade.
Hans tankar vandrade bort och han började tänka på Morgan. Han drömde sig bort i små filmsekvenser. Eftersom han inte hade någon lust att göra bort sig med att få erektion så såg han till att hans fantasier höll sig på en relativt barntillåten nivå. Han stirrade drömmande ut i luften då han fick syn på Dante och Miguel.
Miguel hade varit hans vän sedan första året på gymnasiet och Dante var hans ett år yngre bror. I sann storebrorsbeundran så hade Dante valt att gå på samma gymnasium som Miguel. Han vinkade nonchalant till dem och de gick fram till bänken. Miguel satte sig bredvid Carlos, och eftersom det inte fanns mer plats på bänken så tog Dante sig friheten att sätta sig i Isaks knä, samt att stjäla hans cigarett.
”Lägg av. Köp egna jävla cigg.” protesterade han när Dante drog ett bloss.
”Jag kan inte. Jag är bara sjutton, om du minns det. Du kanske rökt för mycket gräs och sabbat det?” svarade han näsvist.
Isak himlade bara med ögonen som svar. Han hade en konstig svag punkt för Dante. Dante var en av de få personerna han kände att han kunde förtro till sig, de andra var Miguel, Ismael och en tjej han kände på elevhemmet som hette Natalie, även om de två först hade hatat varandra. De hade knappt kunnat prata med varandra utan att försöka ha ihjäl varandra, men på något sätt så lyckades de bli vänner. Men han kunde inte lita på Dante. Inte med allt i alla fall. Dante hade varit en av de första personerna han hade kommit ut till, den andra var Natalie. Natalie hade varit en snäll flicka och hållit käften, medan Dante tyckte att han hjälpte Isak med att komma ut genom att berätta det för alla hans vänner. Dante var också den personen som ständigt tjatade på Isak att han borde berätta för Ismael att han var homosexuell. Vilket var en sak Isak aldrig skulle göra. Visst, han älskade sin bror och han visste att Ismael älskade honom. Ismael hade alltid funnits där för honom och hjälpt och stöttat honom, men Isak var säker på att om han kom ut inför Ismael så väntade en dansk skalle och ett: ”Gå och dö” honom. Han kunde leva med att smyga inför Ismael hela sitt liv.
”Föresten” började Dante. ”Jag känner en brud som ska ha fest i helgen. And guess what, din estetbög älskling ska dra dit.”
Isak fnös och slog lätt till honom på armen.
”Han är inte min älskling. Jag tycker bara att han ser bra ut, jag är inte intresserad av honom eller så.” ljög Isak.
Dante gav honom ett leende som kunde betyda vad fan som helst. Det var omöjligt att tyda vad han ville säga med det. Gud, den människan var alltid så omöjlig att läsa.
Isak kände hur Carlos slog till honom på knäet.
”Vi börjar snart.” han reste sig upp och Isak puttade ned honom på den lediga platsen bredvid honom på bänken innan han också reste på sig.
”Ska du inte ha din cigg?” frågade Dante och höll upp cigaretten han stulit. Isak skakade på huvudet. ”Ta den du.”
Han fick ett leende som tack innan han vände dem ryggen och gick in i skolbyggnaden.


Isak låg på mage i sin säng och läste X-men. Han hade minsann en liten nördig sida som älskade X-men över allt annat. Dessutom så var X-men coolare än Teenage mutant ninja turtles, som Ismael var besatt av. Han var så inne i serien att han inte hörde att Natalie smög sig in. Antigen det, eller så var hon väldigt bra på att smyga. För han märkte inte att hon satt bredvid hans säng förrän hon med tiggande röst sa hans namn.
Han såg upp och mötte hennes hundvalpsblick.
”Vad vill du?” frågade han kyligt. Hon lade huvudet på sned så att hennes blonda lugg med ljusblå slingor åkte ned på ena sidan av ansiktet och förvandlades till en snelugg. Isak funderade på att påpeka att hon borde klippa luggen, men avstod.
”Du vet hur mycket jag tycker om dig och att du är en av mina bästa vänner, eller hur?” hon drog ut e:na i ”vet” och betonade ”tycker om” och ”bästa vänner.” Isak suckade.
”Ja?”
”Jo. Jag har en kompis som såg att din brors band sökte en gitarrist och Mattias har hört henne spela och tycker att hon är jättebra, men...”
”Men när hon ringde min bror innan det så började han babbla om att tjejer bara kan spela akustisk gitarr och lade på i hennes öra?” Han hade hört sin brors klagan över att en dum brud ringde och väckte honom.
”Precis, och jag tänkte att Ismael är ju inprincip din och Liams bitch. Så jag tänkte att om ni två träffar henne och sedan berättar om vilken bra människa hon är så kanske han ångrar sig.”
Isak flinade och skakade misstroget på huvudet. Natalie visste för mycket om hans familj. Att säga att Ismael var deras bitch var att överdriva, men Liam och han var en av de få personerna Ismael lyssnade på.
”Och om vi inte tycker att hon är en underbar människa?”
”Då ljuger ni och säger det ändå.” svarade hon glatt.
Isak skrattade. ”Okay. När hade du tänkt att vi skulle ha denna lilla play-date?”
”Nästa lördag?”
Isak bet sig i underläppen. Jävlar, nästa lördag så var det ju den där festen. Han ville verkligen gå på den, men han ville också hjälpa Natalie att hjälpa sin vän.
”Alltså, jag kan inte då. Tyvärr.”
Hon nickade förstående. ”Ska du på den där festen Maria ska ha, som Morgan ska gå på?”
Vad fan? Stockholm var en alldeles för liten stad. Alla kände ju för fan alla. Den skiten hade han levt med hela livet i Luleå, han behövde det inte här också.
”Men jag kan ringa eller smsa Liam och kolla om han är på.”
Hon log glatt. ”Du är bäst.” hon reste sig upp och rättade till sina byxor som hade åkt ned lite över höfterna. ”Påminn mig om att jag är skyldig en tjänst efter det här.”
”Det är lugnt.” svarade han. Han visste att hon förr eller senare skulle göra något för honom ändå, vare sig han bad henne om det eller inte. Hon hade lärt sig under de tre åren de hade bott i samma korridor att förstå vad Isak behövde innan han ens själv visste. Hennes förmåga att läsa av Isak så hade lett till deras interna skämt att hon säkert skulle bli en väldigt bra mor. Det roliga i skämtet låg mest i att Natalie hatade barn och planerade att sterilisera sig. Det var inte särskilt roligt för utomstående, som inte förstod skämtet, men de två tyckte att det var fruktansvärt kul.
Hon gav honom en tacksam klapp på axeln innan hon lämnade hans rum.
Isak började gräva i sina fickor efter mobiltelefonen. Det var lika bra att få det överstökat så fort som möjligt, han kände sig själv tillräckligt väl för att veta att han annars bara skulle skjuta upp det.
Han tryckte fram kontaktlistan och började söka efter Liams telefonnummer. Det var inte så att han och Liam var jättenära vänner, men kände man Ismael så kände man Isak, och vice versa. Han var inte helt säker på om Liam skulle nappa på det, men Liam gillade att umgås med folk, så det var en 50/50 procents chans att han skulle gå med på det.
Han satte mobilen vid örat och väntade tålmodigt på att den andre mannen skulle svara. Det gick tre signaler innan en svag melodi hördes i bakgrunden och en mans röst mumlade fram: Three it’s the magic number.”
Gud, han hatade verkligen att ringa till folk med tretelefoner. Var de verkligen tvungna att ha den där fåniga melodin?
”Goddag, det är Liam Sfwärd som talar.”
”Yo Liam. Minns du min polare Natalie? I alla fall hon undrade om vi två ville hänga med henne och en av hennes kompisar på lördag. Men jag är upptagen då, så hon bad mig kolla om du ville hänga själv med dem?”
Det där lät ju inte alls konstigt. Han undrade vem fan som skulle nappa på det, möta upp två människor han knappt kände.
”Det skulle vara jätteroligt! När hade hon tänkt att vi skulle träffas?”
Okay, Liam skulle nappa på att träffa två människor han knappt kände bara sådär.
”Jag vet inte. Jag kan ge dig Natalies nummer så att du kan snacka med henne.”
”Okay.”
Han letade efter hennes nummer i sitt minne. Han var relativt bra på att komma ihåg telefonnummer. Han räknade sakta upp siffrorna en efter en, så att Liam skulle få en chans att skriva ned dem.
”Det var hela.” avslutade han när han rabblat upp hela telefonnumret.
”Tackar. Tror du att Ismael kan följa med?”
Isak bet sig i underläppen. Han var väldigt säker på att Ismael verkligen inte kunde följa med, men det skulle vara konstigt om han sa nej bara sådär. Fan, varför skulle de vara lika oskiljaktiga som ett par siamesiska tvillingar?
”Eller, dumt av mig. Han ska ju på rättegång då.”
Isak pustade nästan ut högt. Tacka gud för det. Han var räddad.
”Men vi ses någon dag. Se you later”. Han lade på och lade mobilen på golvet.
Uppdraget slutfört.

layouten

Ja, jag vill höra vad ni tycker om den, eller snarare, hur tycker ni att det är att läsa texten?
Indrag och blogspot funkar inte riktigt, och jag gillar inte att sätta en hel tom rad emellan mina stycken när jag skriver noveller. Så jag försökte med att göra första bokstaven i ett nytt stycke tjockare.

Kom gärna med tips om hur jag ska redigera bloggen så att texten inte blir jobbig att läsa.


Gift och orgasm

Gay bar

”Liam, vart ska vi?”
Liam vände sig om och gav Ismael som gick strax bakom honom en retsam blick.
”Det är en överraskning.” svarade han glatt.
Ismael fnös och tog ett bloss på sin cigarett. Han visste inte riktigt om han skulle vara skeptisk eller förväntansfull över överraskningen. I sju av tio fall så sög Liams överraskningar, men när de var bra så var de jävligt bra. Fast hur bra överraskning var en krog han inte hade gått på, egentligen?
Att Liam påstod att det var ett ställe han inte varit på förut gjorde honom lite konfunderad, han hade varit på de flesta pubbarna, krogarna och nattklubbarna i staden. Det blir lätt så när fylla var ett av ens största intressen. Vilka ställen hade han inte varit på?
Han försökte att studera Liam, hur han betedde sig. Han var uppåt och salongsberusad. Studsade nästan fram. Det var ett ställe han såg fram emot att gå på, eller visa för Ismael. De hade egentligen varit uteslutna från början, men om han verkade ivrig att gå dit så kunde inte vara de ställerna de brukade supa på. De hade för längesedan tröttnat på dem och dörrvakten hatade dem där.
Han fick dock svar på sina frågor då de fick syn på en kort kö in till byggnaden. Ismael grimaserade då han såg namnet på klubben och insett vart hans vän dragit honom.
”Liam.” väste han irriterat. ”Detta är en gayklubb!”
”Jag vet” svarade hans vän med ett brett leende. Det var inte ofta Ismael blev arg på sin bästa vän, men nu hade han god lust att ge honom en käftsmäll.
”Jag kan inte gå in här!”
”Klart du kan.” svarade Liam med ett tonläge som avslöjade att Ismael nu var en dålig homofobiskt pojke.
”Eh, jorden till Liam, nej. De kommer att tafsa på mig!”
”Skärp dig, det finns tjejer här.”
”Ja, flator, ja.” svarade han surt.
”Nej, straighta med…”
Ismael fnös föraktfullt. ”De är faghags, och de är precis som bögar, fast med fitta och grov övervikt.”
Liam gav ifrån sig ett gnälligt läte och såg tiggande på sin bästa vän.
”Men snälla! Detta är det enda stället i stan där folk klär sig snyggt! Jag står inte ut med alla rockpubbar längre! Jag vill se folk som kan det här med mode!”
Ismael himlade med ögonen, och folk anklagade honom för att ha fördomar mot homosexuella, bara för att han var noga med att poängtera att han inte var sugen på kuk så att ingen skulle få för sig att han var bög. Liam tyckte folk å andra sidan var öppen, tolerant och fördomsfri när han sa saker som: ”Alla homosexuella män vet hur man klär sig snyggt och moderiktigt.”
Dessutom så var det en pik mot honom, även om Liam inte gjorde det medvetet så sa han in princip rätt ut att Ismael klädde sig fult.
”Det spelar ingen roll för mig hur snyggt det klär sig! Där inne finns en massa snubbar som gillar kuk. Jag har kuk och det finns säkert en snubbe som kommer försöka att få min kuk. Att ge en annan snubbe kuk är något jag inte är villig att göra, och jag vill inte heller att snubbar ska försöka få min kuk.”
Liam suckade ljudligt, han hade uppenbarligen tröttnat på Ismaels ogillande till klubben och rädsla för andra mäns kukar och försök att få smaka kuk.
” Du är helt omöjlig! Ingen kommer att stöta på dig och du är bara inskränkt, homofobisk och narcissisk. Jag tänker i alla fall gå in och roa mig och ha kul! Utan dig! Gah!”
Han vände sig ilsket om och gick med bestämda steg mot kön. Åh, Ismael var så mongo! Dessutom så försökte Ismael alltid ragga upp någon brud när de drog ut, vad var egentligen skillnaden mellan då han raggade upp tjejer och killar som försökte ragga upp honom?
Det måste vara lika jobbigt för tjejerna att bli raggade på som han tyckte att det var att bli uppraggad av killar. Eller? Visst, han fick med sig ungefär var tredje eller fjärde brud, så alla ogillade det inte… men ändå!
Ismael såg på sin vän som nu stod i kön, han skakade på huvudet och muttrade. ”Fan vad gay.” Han kastade iväg sin cigarett som brunnit ned till filtret och fiskade efter sitt paket för att ta en ny.
Han betraktade sin vän medan han tände sin cigarett. Skulle han verkligen gå på gayklubb ensam? Att han överhuvudtaget tänkt tanken och släpat med Ismael på gayklubb var oväntat, men att han tänkte gå själv hade Ismael aldrig kunnat föreställa sig.
Han skakade på huvudet. Han tänkte då inte följa med honom in! Nä nä, Liam fick klara sig själv nu. Han skulle nog dra hem, och roa sig med saker som inte innefattade en risk att bli tafsad på. Som att kolla på Tv.

Liam ramlade in i lägenheten han delade med Ismael vid två tiden. Han var full, hade spenderat alldeles för mycket pengar på roliga drinkar. Men de var ju så goda!
Bortsett från de goda drinkarna så hade kvällen varit en besvikelse. När han kom in på klubben så hade han till sin besvikelse sett att de flesta besökarna inte var några modegenier. De såg faktiskt väldigt menlösa ut. Liam föredrog till och med Ismaels sunkiga metallook framför deras look, eftersom den var mer personlig.
Sedan så hade han gång på gång hamnat i diskussioner med olika killar som i början verkade helt okej och bara intresserade utav att prata, men som förr eller senare insisterade på att Liam skulle följa med upp till dem.
Det var inte så att folk hade tafsat på honom, nej! Men de hade flirtat med honom och det blev jobbigt att hela tiden säga ”Jag är heterosexuell” och få en blick som sa: ”Dra då härifrån, dumhuvud.” som svar.
Han sparkade av sig skorna och smög in i badrummet för att borsta tänderna. Egentligen så kände han att han var för trött för att bry sig om hygien och han ville helst av allt bara stupa ned på sängen, men munhygien var viktigt! Han tänkte inte låta sina tänder bli missfärgade.
När han var klar så smög han in i sovrummet. Det fanns bara ett, som var Liams, Ismaels säng var soffan som stod i vardagsrummet. Men då och då fick Ismael lust att sno Liams säng, och ibland så kröp han ned i den när Liam sov. Tydligen så ansåg han det inte vara gay att sova i samma säng som en annan kille.
Nu så hade Ismael snott sängen igen. Han låg på rygg och hade benen och armarna ut sträckta så att han tog upp nästan hela sängen. Han var endast iklädd ett par batman kalsonger som Liam ansåg var jättefåniga, och täcket hade han sparkat av sig.
Liam himlade med ögonen och plockade upp täcket från golvet. Han bäddade ned sin vän innan han smög ut i vardagsrummet för att däcka på soffan. Nu skulle han sova och imorgon så skulle han ljuga och säga till Ismael att gayklubben var det bästa som hänt honom.

Liten introduktion

2008 var ett spännande år.

Okej, kanske inte. Men det var det året Ismael och Liam föddes. Det började när jag och en väninna gick på Dragking-work shoppen som hölls under Uppsala prideparad.
Sedan, när vi strosade runt i staden i löskägg så kom vi på Liam och Ismael.
Ismael är en homofobisk och något kvinnohatande metallare och Liam är hans fjolliga och förvirrade bästis.

Jag skrev den mycket korta noveller gay bar som handlade om dem, och sedan så ställde jag upp i NaNoWriMo och skrev en till berättelse med dem. Jag blev inte klar dock, men jag håller på att rensa den från de bitarna som inte har någon relevans till handlingen och ska sedan skriva klart den. Jag håller även på att skriva en kort novell om Ismaels yngrebror Isak.

Så, vad vill jag egentligen ha sagt med det här? Jo, jag tänker använda den här bloggen för att lägga upp allt Ismael och Liam-relaterat jag gör. Må så vara noveller, serier eller teckningar.

Den främsta anledningen är för att få ligg konstruktiv kritik. Kul för mig, jobbigt för er för att man inte kan göra vettiga indrag på blogspot.

Gift och orgasm.